På Aktiv i Västerås får Linn det stöd hon behöver

”Ett hinder och du som tar dig förbi det”. När Linn kommer till intervjun tar hon upp några hoprullade papper ur väskan som hennes mamma Ann-Christin fyllt med information men också av känslor. De vackra raderna dröjer sig kvar efter mötet med Linn.

Att Linn tar sig förbi hinder får vi ett exempel på redan vi ska äta lunch. Linn provar att äta med pinnar för första gången och ger sig uppenbarligen inte förrän det fungerar. Till slut får hon i sig åtminstone lite av sushin.

Linn Väliheikki från Surahammar föddes med den ovanliga diagnosen Fibula aplasi, avsaknad av vadben. På vänster ben vinklades hälen ut från underbenet, hon hade fyra tår och skenbenet var krokigt. Vänsterbenet växte långsammare än det högra och under uppväxten gjorde hon flera benförlängningar som aldrig blev riktigt bra.

Linn är inte mycket för överdrifter. Men när hon berättar att hennes fotled gick av i samband med den sista benförlängningen blir det jobbigt att prata. Händelsen lade grunden för beslutet att amputera. Tillsammans med sin mamma började hon leta på Youtube efter filmer om andra som amputerat och tanken framstod alltmer som en lättnad. Då var Linn tretton år och drömmen var att kunna åka till en skoaffär och köpa ett par Converse.

Beslutet att amputera tog hon själv tillsammans med läkaren och hon har aldrig ångrat det. Även om de där första timmarna efter uppvaknandet var dramatiska och fyllda av tvivel. Benet var ju borta under knäet.

– Vad har jag gjort, tänkte jag först, vad har jag gjort! Men så fort jag fick prova ut protesen och åka och köpa skor, då började det pirra i magen. Det här var i själva verket det bästa jag kunde ha gjort.

 

Med protesen, eller proteserna – Linn har fyra stycken för olika behov – kan hon göra allt hon vill. Gå långa promenader, simma, springa, cykla, vara med på gympan och gå till gymmet. Ta sig till kompisar helt obehindrat. Och ta körkort! Framförallt tycker hon att hon vuxit som människa efter amputationen. Syns lite mer. Vågar ta för sig av livet.

– Jag svarar gärna på frågor, det här är ju jag och jag skäms inte för det. 

Linn berättar att kontakten med Aktiv Ortopedteknik i Västerås är en fast punkt. Redan när hon kommer in genom dörren och träffar Agneta och Ki i receptionen känner hon sig hemma och det har hon gjort sedan hon var liten.

Linns ortopedingenjör heter Andreas Pransjö och de trivs väldigt bra ihop.

– Andreas var bortrest för ett tag sedan och gud vad jag saknade honom! Han vill alltid mitt bästa. När jag hade klarat körkortet skrek han grattis över hela korridoren. Det bästa är nog är att Andreas alltid vänder sig direkt till henne.

– Han berättar för mig vad som ska hända och hur det ska gå till. Vänder sig inte till föräldern som vissa inom vården automatiskt gör, utan till mig. Så där har det varit hela tiden. Han litar på mig och tar sig alltid tid. Och så är han noggrann.

För Andreas är det en viktig del av bemötandet att vända sig direkt till den som ska använda hjälpmedlet. Man kan aldrig veta hur mycket en människa vet och förstår – och om det är viktigt att de andra i rummet hör, så gör de det ändå.

– Här på Aktiv har vi talat om att aldrig prata över huvudet på någon. Det är viktigt att skapa delaktighet. För vissa användare är det helt avgörande att de känner att de varit del av beslutsprocessen.

Andreas vill upprätta dialog. Den som ska använda ett hjälpmedel behöver känna förtroende både för honom och för det som ska användas. Ett hjälpmedel kan vara hur bra som helst, men saknas tillit fungerar det ju ändå inte. Inställningen är så viktig. Just nu har Linn fått en protes med en så kallad Harmony-pump, ett aktivt vakuumsystem som förbättrar komfort och kontroll av protesen.  

– När det gäller Linn har förändringen verkligen varit enorm sedan hon fick protesen. Det kom hit ett blygt barn som nu är en framåt, positiv och glad tjej.

Det allra viktigaste stödet har Linn fått av sin mamma och styvpappa. De har funnits där varje dag och tränat, peppat och trott på henne. Idag går Linn Vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Att välja en vårdinriktning var självklart.

– Jag har blivit så väl omhändertagen när jag legat på sjukhus, så nu vill jag ge något tillbaka. Kanske kan jag visa andra att man inte behöver vara rädd.